Operation Dagsverke

Mitt första jobb från Afghanistan publicerat SvD. Såhär ser bilderna ut:

Äventyret över! (för den här gången...)

(KLICKA PÅ BILDERNA OM NI VILL SE DEM I STÖRRE FORMAT!)

Solen håller på att gå ner, och gatan är fylld av barn. Det är nationaldag, och alla är lediga. Och himlen är, naturligtvis: fylld av pappersdrakar! Små klungor är bildade kring de barn som äger en drake, och som står och rycker i linan, eller håller i spolen - andra står ensamma på sina tak och styr sin lilla pricken däruppe i skyn. Och prickarna svävar, fladdrar och cirkulerar lätt och ledigt för att sedan skära än hit, och än dit och sedan störtdyka mot någon av konkurrenterna. För naturligtvis leker barnen i Mazar-e-Sharif precis som i boken/filmen "Kite runner" - det gäller att skära av linorna till de andra drakarna. Plötsligt löses klungorna upp och börjar stirra intensivt upp i himlen - en drake har skurits lös! Sakta har den börjat singla nedåt, men skaran är redan på väg nedför gatan - de vet var draken kommer att landa, de känner det på sig (eller så följer de killen som är välsignad med den intuitiva gåvan), och kämpar nu för att komma först, bli den som bärgar trofén. Det här är deras dag, just nu är det här deras stad - drakflygarnas, barnens. Och det är kanske mitt mest glädjefyllda minne från Afghanistan.

Idag är det den åttonde maj och jag har varit hemma i tre dagar. Jag har just kommit tillbaks hem till mina föräldrar, efter att ha plockat en halv korg full med murklor tillsammans med min bror. Igår fyllde jag år - rödvin, grillat och potatisgratäng till middag, lunch med sill potäter och snaps - och efter några dagar med familjen i Leksand ska jag till Stockholm och hänga med polare imorgon. Sverige är inte så dumt!

Men först: min sista tid i Afghanistan...


Moln i Kabul

Jag var alltså i Kabul, och det var då jag fick tipset att det gick att göra. Jag funderade på det ett tag innan jag gjorde det. Jag älskade det, men fick också kritik för det. Var det rätt? Tja, jag råkade inte ut för några tråkigheter och tycker själv att det var en av de bästa grejerna jag gjorde i Afghanistan: jag åkte buss från Kabul till Mazar-e-Sharif.

Vanligtvis flyger utlänningar eller åker specialhyrda, "säkra" bilar. Vägsträckan räknas vara relativt säker - men riskerna finns där förstås. Framförallt kan man kidnappas, och vissa säger att den risken skulle vara större för att man färdas tillsammans med en massa afghaner i buss - någon av dem kanske vill en ont.


Några av de vräkiga, fula, välbevakade och visst hyfsat opraktiska (dåligt isolerade) hus av den typ som byggs överallt i landets städer för och av de som har pengar.

Men - det är billigt, man ser landet, och man får en intim upplevelse med afghaner på egen hand. Och på ett sätt känns det också som en garanti för ens säkerhet - åtminstone ett par av ens medresenärer skulle definitivt bli upprörda om någon kom för att göra en illa. I vilket fall kändes det tillräckligt säkert för att göra det, och för intressant för att inte göra det.

Så jag hoppar in i en buss vid halv-sextiden på morgonen i Kabul. Det är kyligt, gryningsljuset disigt, men fullt av folk på gatorna. Män som vallar flockar av får, som är på väg till skolan och jobbet, kör på motorcyklar eller hästkärror. Bussen är full, framförallt av män - många vackra, brunbrända åldringar med långt skägg och imponerande turbaner, och många yngre killar och karlar som såg ut att lika gärna ha kunnat komma någonstans från Europa - men också en del kvinnor - vissa av dem ljusblå, burkaklädda spökliknande paket, några flickor sittande i sina föräldrars knän eller längs gången, och några damer klädda i traditionella, färggranna klänningar.


Floden som gränsar till Uzbekistan, med ett av alla de ryska pansarvrak som skräpar ned landet här och var - som en kyrkogård av ett slaget imperium

Vi susar iväg - igenom och bort från avgasfyllda och disiga Kabul, ut i en grönskande dal. Solen går upp och får de snötäckta bergen på vår ena sida att gnistra. Chauffören hetsar den brölande bussen till ivriga omkörningar som får det att verkar som att han kör ett chicken race med döden - men det är bara att försöka koppla bort. Istället tittar runtomkring mig i bussen - på män som tänt cigaretter, och kvinnor som lyft upp burkan för att bättre kunna se ut genom fönstret. Jag tittar ut själv - vi följer nu en forsande bäck, allt högre upp i bergspasset. Först blir det frodigare, sedan bergigare, sedan snö, som hänger över de skrangliga tunnlar vi skumpar oss igenom.


Blommor i en by utanför Mazar-e-Sharif (jag vet inte var mina foton från bussresan tog vägen!)

Åtta timmar tar bussresan, och jag har knappt någonsin fått så många vänner på en så kort tur. Det känns som varenda man som kan något ord engelska på bussen tar tillfället i akt att få mig att känna mig bekväm. När de säger att jag är modig kanske de egentligen menar dumdristig, men de är alla mycket trevliga, gästvänliga och inte det minsta påträngande. Och när vi stannar till på ett värdshus längs vägen och äter kebab och dricker te känner jag mig som en av det tillfälliga gänget.

Min mor frågade mig i förrgår om mina mest exotiska minnen från mina sju månader på resande fot - det här var definitivt ett av dem. Inget speciellt händer. Men jag reser ensam runt i Afghanistan, jag träffar några av landets alla otroligt trevliga människor, de hjälper mig på alla sätt de kan, de berättar hur de jobbat som tolkar åt de tyska styrkorna i den mest talibantäta provinsen, hur de är på väg till bröllop, hur de ser på sitt land - och jag njuter intensivt!


Snorig bondpojk

Efter lunchstoppet kör vi nerför andra sidan bergskammen. Här börjar den centralasiska stäppen. Bergen längs sidorna blir till böljande kullar - skimrande som flanell av blommattorna längs dess sidor, blå, vita, röda, gula - och åkrar börjar breda ut sig. Vi närmar oss Mazar - landets odlingscentrum.

Jag åker till Mazar för att skriva om ett Action Aid-projekt för att utbilda utsatta ungdomar i avlägsna byar (det kan ni läsa i Svenska Dagbladet imorgon, den 9:e!) - och Action Aid är också snälla nog att låta mig bo hos dem. Vi åker runt bland byar på dagarna - långt borta, precis vid gränsen till Uzbekistan. De lever som på medeltiden i Europa, i små lerhus, utan vatten och el, och med långa dagar på åkern från unga år. Det är svårt, men också vackert - inte minst kvinnorna, som istället för att bära burka har på sig traditionella, färgsprakande turkmenska dräkter. Detta är ett HELT annat Afghanistan! Men en av kvällarna i Mazar kommer jag alltså också att uppleva det Afghanistan jag har läst om. Det romantiska, lekfulla Afghanistan som har en central roll i Khaled Hosseins "Kite Runner"...


Bybor kring byäldste, i en av de byar jag besöker

När jag kommer tillbaks, upprymd av min lilla lekstund med barnen på gatan, får jag nästan en utskällning av Action Aids säkerhetsansvarige. Jag glömde att säga till honom innan jag gick ut. Det var naturligtvis fel av mig. Men jag ångrar mig inte en sekund. Det kändes inte riskabelt det här heller. Och det gav mig ännu en av de upplevelser som har berikat mitt liv under de här sju månaderna, ännu en karamell som jag kommer att kunna suga på till september, då jag återigen beger mig "ut i världen".

Under tiden kommer jag att njuta av Sverige. Under tiden kommer nog min blogg att hålla tyst. Vi får se. Men efter sommaren hoppas jag ni vill följa med igen!

Förkylning och hundfajt

Jag ligger i soffan och blir manglad av skränet från de i huset som tycker att man kan sätta ett likhetstecken mellan musik och förutsägbar amerikansk rock. Min feber är inte hög, men iskalla kårar ilar genom min kropp, får mig att känna mig yr, närapå döende ju fler takter jag tvingas genomlida - men det här är det enda stället i huset där jag kan använda eluttagen, och jag har redan klagat på musiken så många gånger så att jag riskerar att bli tjatgumma. Och det är jag inte intresserad av.

Så - jag är alltså i Kabul, och ligger och ömkar mig i en soffa. Väl använd tid i Afghanistan, kanske ni fnyser till, och jag håller med er - men vad göra när förkylningen slår till? Nej, jag ska sluta nu. Sätter på mig ett par hörlurar med vettig musik, och börjar tänka tillbaks på de två veckor jag varit här. Och jag får en bra känsla. Faktiskt tror jag att jag lärt känna Afghanistan mer än de flesta utlänningar gör under samma tid. Den enda anledningen: att jag har turen att bo med människor som inte lever i den skyddade kokong-närvaro som de flesta företag/myndigheter/NGO:er kräver av sina anställda.



Den mesta tiden har kretsat kring Oliver och hans projekt - vilket har tagit mig till barnhem, parker, skolor, basarer, utlänningspubar, till möten med poliser som velat ta oss till polisstationen, med en före mujaheddinhjälte som var med och drev ut Sovjetstyrkorna på åttiotalet, med en amerikansk kontraktsarbetare och byggnadsherre som berättade att han i Irak tjänade "75 miljoner dollar på att suga skit" (och han menade det bokstavligt), med före detta och nuvarande gatupojkar, med Norges ambassadör - och allt detta susande fram genom leriga/dammiga Kabul (med alla de bergsutlöpare som bakgrund, vilka på en topografisk karta får staden att se ut som ett otäckt rivsår) bakpå Olivers motorcykel, istället för baki en skottsäker SUV med chaufför...

Förutom detta har jag också varit ute på stan utan att ha något jobb för mig. Spelat snooker (snorsvårt, ju! alldeles för van vid biljard...), varit ute och käkat och, inte minst, sett på hundfajt.



Afghanerna - vare sig pashtuner, tadjiker, uzbeker, hazaras eller någon av de andra etniciteterna - är otroligt generösa, nyfikna och gästvänliga. Men de har också ett väldigt hårdnackat drag hos sig. Härdade av kargt klimat och en lång, krigsfylld historia visar de upp en total avsaknad av rädsla och känslighet. Till exempel kan man se det i landets mest populära sporter. Nationalsporten buzkashi har jag ännu inte sett live, men jag har fått det förklarat för mig ungefär som hästpolo - men istället för en boll använder man en död get, och istället för krocketklubbor använder man piskor för att överta kadavret från den som för tillfället håller det. Sedan har vi tuppfäktning, kamelbrottning, hundfajtning och efter det senaste OS, då en afghan vann brons i taekwando, har kampsport varit oerhört populärt.



Och vi gick alltså på hundfajt. Jag tror inte jag har så mycket ytterligare att tillägga till bilderna, förutom att jag inte har orkat fixa till dem mer än slarvigt i photoshop, så ni får hålla till godo...



När jag frisknar till bär det av till Mazar-e-Sharif ett par dagar, sedan Delhi, sedan, banne mig, hem! Det är galet vad fort tiden har gått - känns som det nyss var oktober och jag gav mig av. Jaja. Ska bli kul att träffa alla hemma i Svea igen!

Fritt fall till Kabul

Det var inte de några tusen metrarna ner till marken som fick det att kännas som att jag tappade fotfästet och föll. Det var något helt annat, och jag visste precis vad. Detta var min första åsyn av Afghanistan, och jag skämdes för att erkänna roten till de känslor jag fick. Fördomar.

Fördomar är, som vi alla vet, förenklingar som som aldrig är speciellt positiva, som oftast varken är helt sanna eller helt falska, och som ibland kan få våra sinnen att ljuga för oss. Men den största lögnen är förstås att vi kan göra oss av med dem. Vad vi än gör för att skjuta dem undan dyker de ändå alltid upp någonstans ifrån. Och på väg till Afghanistan för första gången attackerade de mig alltså underifrån.

Marslandskap. Då molnen lättade blottades ett marslandskap under oss. En brunorange kaksmet verkade ha kletats över jorden och stelnat till solid sten i veckiga sluttningar, buliga kullar och spetsiga toppar, och att vi fortfarande befann oss på Jorden verkade högst otroligt. Men jag visste ju att det var sant - dels rent logiskt, men dels stack det till av igenkännelse i mitt hjärta. Och så greppade en känsla tag om mitt hjärta, så iskall att jag hade gjort en omedelbar U-sväng om jag suttit i pilotsätet. Alla mina inre alarmklockor ringde på en gång, mina näsborrar och pupiller utvidgades, adrenalin pumpade ut i kroppen medan instinktiva bilder kastade sig genom mina tankar. Det här var inte ett obebott, dött landskap på en annan planet. Det här var landskapet som var hem till talibaner, självmordsbombare, kidnappningar, avrättningar, våldskultur, krig, svält, fattigdom, torka, knark, korruption - vad FAN gör jag här???


Några skolflickor skyggar för kameran

Jag hade faktiskt inte tänkt så mycket på det innan. Då, innan, var det liksom lättare att skjuta undan det. De onda tankarna och fördomarna. Men de fanns ju förstås där. Det är svårt att inte ha fördomar om Afghanistan. Det har länge varit ett av de länder som media rapporterat mest om, och som media oftast funkar har vi matats med förenklingar och upprepningar. Vad gäller Afghanistan hörs det inte mycket positivt... Jag hade i stort sett ingen aning om Afghanistan innan jag lämnade Sverige i oktober. Visst, jag hade läst Flyga drake - trevlig bok, som beskriver något som en gång har varit ett fint land - men nuförtiden? Njaaa... Det enda jag hörde efter det var rådet att inte åka dit.



Och så kom jag till Peshawar i Pakistan i december, där de flesta är pashtuner, precis som i Afghanistan. Jag visades den största gästvänlighet jag någonsin upplevt; vänlighet, öpenhet, ärlighet. Jag fick en känsla för de hårda och mjuka lager som omger dessa människors varma hjärtan - och detta i en stad som uppenbarligen ska vara långt farligare än dagens Kabul. Och jag började lära känna den långa, stolta, spännande, mystiska och vackra historien. Hur kan man låta bli att fascineras? Mina gamla, negativa fördomar byttes ut av nya, positiva, och jag visste att jag inte skulle kunna hålla mig ifrån att åka dit. Jag såg fram emot det, gladdes för det, och var otroligt förväntansfull då jag ordnade kontakter på plats, köpte biljett, åkte till flygplatsen. Men jag var inte det minsta förberedd på mina fördomars revansch där i Kam Air's 737: a från Delhi till Kabul i måndags...


Pappa med barn som odlar grönsaker på den gyttjiga kollektiva grönsaksåkern mellan husen i vårt kvarter

Fördomarna la sig dock snabbt. Det är det trevliga och riskabla sätt de har här i Afghanistan. För naturligtvis ser man inga avrättningar på gatan, hör inga självmordsbomber smälla, eller knarkaffärer göras upp. Det är åtminstone högst otroligt. Det jag möttes av var istället regntung himmel, en Kabulflod som var full för första gången på tjugo år, småbutiker, fruktförsäljare och matstånd, rå vårkyla, kvinnor i burka som sitter och tigger på gatan, män i turbaner och pashtunhattar på trottoarerna, biståndsorganisationernas dyra bilar, muskelberg till fajtingjyckar som släpar fram sina hussar, låga hus av hemgjorda tegelstenar som klättrar sig högt upp på kullarna som omger stan, den vitklädda bergskedjan Hindukush därbakom, damm, lera och risiga vägar.


En kvinna försöker ta sig fram längs vägen fram till Olivers hus

Vägen fram till Olivers hus är ett skämt. Det är killen jag bor hos och vars projekt jag skriver om. Själv kallar han vägen för Kabuls sämsta. Jag vet inte om jag håller med honom ens om att det är en väg. Det är ett lerigt och gropigt område mellan husen, på sina ställen täckt av rena sjöar. Jag håller fötterna högt medan vi korsar dem på Olivers motorcykel.

Det har gått ett par dagar. Jag vill inte säga något om Olivers projekt innan jag fått artiklarna publicerade. Men det är spännande, så mycket kan jag säga. Och Oliver är otroligt trevlig. Jag känner mig helt trygg och väl till mods i han och hans två kompisars hus. Förutom att jobba med det har inte så mycket hänt. Jag har träffat folk på ambassaden, Magnus, trevlig kille på Svenska Afghanistankommittén, och jag har knatat runt lite i stan. Det är såpass säkert. I stort sett. Man ska ta det hemskt försiktigt, det säger alla. Och det är ju så det är - man känner sig säker, men bör hela tiden vara på sin vakt. Kidnappningar händer. Självmordsbomber och andra attacker med. Våldsamheter kan utbryta oprovocerat. Men förhoppningsvis får jag ingen användning för den skottsäkra väst jag tagit med mig. Den kan få hålla mig säker. Men jag ser gärna att den inte bekräftar de värsta av mina fördomar, och lyckas överskugga mina positiva upplevelser. Inte nu, när jag just börjat känna mig hemmastadd, och redo att ta mig ut och erövra dem!

Dream OK Please

Så, imorgon bär det slutligen av - till Afghanistan!!!
Känns lite som kronan på min resa. Något jag tänkt, men inte riktigt vågat hoppas på. Och jag är väldigt förväntansfull, förstås...

Men först: ett inlägg om min och Martins långhelg i Bombay, som jag skrev för en vecka sedan, men tog bort på grund av att jag ville vänta på våra artiklar att publiceras. Idag syns de i Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten (den artikeln kan ni läsa här), så här kommer till slut mitt inlägg. Vi hörs snart! Och då förmodligen från Kabul...


Helgen spenderades i Bombay, och jag bodde hos en gammal vän till mor och far - K.K. Kannan. Han är brahmin och börjar varje dag med att be och sköta hushållssysslor (en del av vitkålen som han hackar här kommer han att offra)

Jag har sett galnare trafik än den indiska - taxichaffisar i Teheran som backar sista femhundra metrarna till hotellet, vägarna i Kuba som domineras av oräkneligt återupplivade jänkarbilar från femtiotalet, vana förare som tar ett par kilometers genväg över en åker för att komma förbi eftermiddagsstockningen i Nairobi - men ingenstans har jag blivit så frustrerad som här. Allt detta jävla tutande!

Många har dåligt trafiksinne - de varken ser eller tänker sig för, men det mesta tutande har ingenting med det att göra. Mest är det uppmaningar för att få folk att flytta på sig, vare sig de har förkörsrätt eller inte, eller bara lojt brölande för att få uppmärksamhet - SE HÄR, jag sitter i ett fordon, vägen tillhör mig! Bakpå bussar och lastbilar uppmanas folk att tuta då de ska köra om, med meddelanden som "Blow horn" eller "Sound horn" - regeringens stickers i deras nya kampanj för att bli av med otyget "Do not honk" är det i stort sett ingen som använder. Det kan dock vara lite lustigt att studera de märkliga grammatiska budskapen, märkte jag i Bombay, där standardtexten var "Horn OK please".

Ja, jag har alltså haft en långhelg i Bombay. Att komma tillbaks till 30-gradiga Delhi är som att stiga in i ett kylskåp (som Martin uttryckte det), efter dryga 35 grader i skuggan och en luftfuktighet som fick det att kännas som att man skulle kunna krama soggiga bollar av luften. Men trots mitt korta besök och det odrägliga vädret lyckades stan också charma mig. Skyskrapor, kolonialarkitektur och enorma slumområden, hav, strand och tropiska träd, affärsmän, kvinnor som skuggar sig med paraplyer och filmstjärnor. Och så all den Bombayromantik jag blivit matad med genom böckerna "Midnattsbarnen" och "Shantaram". Redan innan jag anlände hade Bombay/Mumbai satt sig på min näthinna som den kosmopolitiska metropolen där exotiskt kryddiga, rosaskimrande sydasiatiska drömmar spinns ur en luft tjock av förhoppningar och löften - och mitt första möte med stan bekräftade bara denna bild. Men så var det ju också därför jag och Martin kom dit.

Martin hade kläckt idén att vi skulle göra ett reportage om två av barnskådespelarna i Slumdog Millionaire, vilka fortfarande bor i ett av Bombays alla illegala slumområden. En historia som berättats om och om igen av indisk och utländsk media, men som vi inte hittills sett i Sverige. En enkel historia, vid en första anblick, men som visade sig vara mer komplex än jag hade kunnat tro.



Kring spåren vid den stora järnvägsstationen Bandra har skjulen i plåt och trä klumpat ihop sig till slumkvarter som kallas Garib Nagar - "fattigmans land". Över en matta av sopor ligger gamla män och vilar sig på enkla britsar, barn spelar kula och hukar sig för att skita, hönor och getter går runt och sprätter, unga män står och hänger i klungor, en böneutropare hörs över de förbiskramlande överfulla tågen, paan (den indiska tuggtobaken) och cigaretter säljs i små stånd, damm och stank av avföring och sopor blandas upp i den tunga luften, och de kvinnor som inte tvättar i stadens läckande vattenrör eller sköter om sina hushåll sitter på järnvägsspåren och håller uppsikt över scenen. Längst bort i en gränd, uppdelad av ett stinkande och bubblande avloppsdike, bor tioåriga Rubina Ali Qureshis familj. Ett par hundra meter åt andra hållet bor jämngamla Muhammed Azharuddin Ismail i ett ruckel hans familj lyckats slå upp efter att myndighetspersoner rivit deras förra bostad för någon månad sedan. Två slumbarn som alla andra - bara det att de varit två av Indiens största stjärnor de senaste månaderna.


Azharuddin, utanför sitt hem

Då Azharuddin, som spelade den yngsta Salim i Slumdog Millionaire, och Rubina, som spelade den yngsta Latika, kom hem från Hollywood och Oscarsgalan i slutet av februari mottogs de som hjältar i Indien. Om media inte kunnat få nog av dem tidigare, har de varit totalt omättliga sedan dess. Två barn från slummen hade deltagit i en film om att ta sig ur slummen, och själva blivit en del av Indiens största filmsuccé någonsin (även om Slumdog Millionaire är en amerikansk film utspelar den ju sig i Indien, har indisk musik och indiska skådespelare). Azharuddin och Rubina har deltagit i intervju efter intervju, bli fotograferade och filmade, inbjudna till presidentkandidaten Sonia Gandhi, deltagit i teveprogram och modeshower - hela tiden strålande med sina stora, uttrycksfulla ögon. Poh Si, en malaysisk journalistkompis i Delhi som hade träffat dem under ett evenemang, hade berättat att de kunde vara hyfsat diviga, så det var vad jag väntade mig då vi kom hem till dem, där i Garib Nagar.


Rubina

Vi sitter med Azharuddin i "köksvrån" utanför hans hem - ett par nedsotade stenar under trädet han brukar klättra i, nu fyllt av kapsejsade pappersdrakar. Han svarar kortfattat på mina frågor, är mer intresserad av att titta på Martins tatuering och en tupp bakom oss, som plötsligt börjar sprattla till i dödsryckningar. Disneyland var det roligaste i USA. Och att träffa Angelina Jolie? Han nickar rodnande...
Rubina är hemma hos sin kusin, de sitter på sängen och spelar kula. Hon vill hellre fajtas och fotografera med våra kameror än att berätta om sina upplevelser med filmen.


Rubina på favoritlekplatsen - den olagliga bassängen som läckt ut mellan två av de järnrör som förser Bombay med vatten

Två barn, det var vad vi mötte. Barn som hellre ville vara barn än att svara på samma frågor som de hört så många gånger tidigare. Som var trötta på den här typen av möten. Och jag skämdes lite. Över att vi var ytterligare några i raden av journalister som kom och tråkade ut dem, och över att jag hade väntat mig ett par primadonnor. Kanske att Azharuddin och Rubina verkade lite äldre än sina jämngamla vänner, kanske att vännerna behandlade dem lite bättre. Barnen i området sjunger fortfarande på låtar från Slumdog Millionaire, och de visste förstås omedelbart att de vita männen med stora kameror - attraktionen för dagen - var där för deras skådespelande grannar. Och Rubina och Azharuddin visade att de gillade uppmärksamheten. Men allt det här är också något som kan utvecklas till ett stort problem för dem.



Media har gjort en sak av att två av huvudaktörerna i årets mest framgångsrika film fortfarande bor i slummen, och Azharuddins pappa visade sitt missnöje då vi träffade honom.
- De skriver att vi ska få hus och att det finns en fond med pengar som ska gå till barnen när de har gått ut skolan - men var finns papprena på det, frågar han.
Familjen Ismail har fått knappt tjugotusen kronor av filmens producenter, Fox Searchlight, och Azharuddins skolgång betald. Att det skulle vara hela lönen för ett drygt års arbete, inte minst efter filmens trehundramiljoner dollar i vinst, tyckte jag började lukta arg rubrik på min artikel. Men efter att ha pratat med barnpsykologen Dinaz, som var inblandad i Salaam Bombay - en film med och om gatubarn som blev Oscarsnominerad för tjugo år sedan - fick jag lite perspektiv på saker.


Rubinas pappa packar ned den klänning Rubina fick och använde på Oscarsgalan

- Det viktigaste för barnen är att få en utbildning, säger hon, och det viktigaste för det är stöttande föräldrar. Att ha talang för att skådespela och att lyckas i skolan är långtifrån samma sak, det gäller att orka med allt långtråkigt studerande. De här barnen har mycket bättre förhållanden än gatubarnen vi jobbade med, men deras föräldrar är outbildade och det går inte att transplantera in barnen i en lycklig situation. De skulle bara må dåligt i en rik privatskola.
- Jag är orolig för vad som kommer att hända med dem. Det största hotet är all media, vilka sätter press på dem att lyckas som stjärnor. Jag fick jobba i flera år med huvudrollsinnehavaren från Salaam Bombay för att få honom att inte begå självmord. Han kände att det inte fanns något han kunde göra för att leva upp till alla förväntningar.
- Jag tycker att de som gjorde Slumdog Millionaire har gjort helt rätt. Om de har upprättat en fond och hade berättat om den, så skulle allt fokus ligga på pengarna. De här människorna ser bara en kort tid framför sig. Anhöriga skulle vilja ha en del av kakan, och barnen skulle vara fast i mitten.
- Till de barn jag hjälpt in i filmroller säger jag "se inte på dig själv som en skådespelare. Det finns mycket enklare sätt att tjäna pengar på, men om du verkligen vill jobba med film så se till att skaffa dig en utbildning först". De vars filmer har fått minst uppmärksamhet har det gått bäst för. Det finns många goda exempel, där hela familjers liv har förändrats till det bättre. Men media lyfter hela tiden upp Shafiq, huvudrollsinnehavaren från Salaam Bombay.
- Efter Salaam Bombay grundade vi Salaam Balak Trust Fund för att stödja gatubarn. Men det gjorde vi för att vi hade ett stort intresse för det. Danny Boyle (Slumdog Millionaires regissör) har jobbat med god vilja och han har även donerat pengar efteråt - men det är helt upp till honom vad han vill göra med sina vinster. På ett sätt har han redan gjort mer än de flesta andra, bara genom att visa upp slumverkligheten för så många tittare.


Azharuddins pappa ber om pengar av de journalister som kommer hem till dem. Av en journalist fick Azharuddin en cykel. Den del hans pappa kan lägga händerna på går åt till sprit.

Jag tog kontakt med Fox Searchlight, och de berättade att de skulle komma med ett nytt uttalande nästa vecka. Förmodligen känner de sig tvungna till det efter all medial press. Jag håller med Dinaz om att all mediauppmärksamhet på Rubina och Azharuddin förmodligen skulle kunna vara skadlig för dem. Men om Fox meddelar att de kommer att använda mer av sin enorma vinst från Slumdog Millionaire för fattiga indiska barn, tycker jag också att media har uträttat något gott.

Ingen saga kommer någonsin bli mer uppskattad än den om fullkomlig misär som vändes till lycka och framgång. Men oftast är det just en saga. Det stannar vid de glänsande trådar av gyllene löften som fortsätter att spinnas i Bollywood. Här är det en del av luften, lika mycket som avgaserna, lukten av avlopp och kryddig gatmat, fuktigheten och bilarnas tutande - om människor här hade gått runt med en dekal på sina kroppar hade det varit "Dream OK Please". Det är den historia som journalister och andra berättare kommer att fortsätta söka, finna och berätta, oavsett om det oftast bara stannar vid förhoppningar. Men för mig dog just den här sagan i Bombay. Det här hade kunnat vara en av de berättelserna, men det bör inte vara det. Det som är intressant är vad som faktiskt kommer att hända med dessa barn. Rubina, som jag lärde en lek jag hade lärt mig av dansken jag hängde med i McLeod Ganj, och Azharuddin, vars pappa var alkoholiserad och tuberkulossjuk. Kommer de att orka med sina studier? Kommer de att tjäna ihop tillräckligt för att flytta från slummen på de modevisningar och andra jobb de kan få medan de är kändisar? Kommer de att få nya vänner och känna sig hemma där? Och hur kommer de att uppleva det då kamerablixtarna slutar smattra?

Framtidstankar och nya artiklar

Tillbaks i Delhi. En stundtals solig och svettig huvudstad, stundtals regnig, som nu. Bor hos Martin igen, vilket inte hade kunnat vara bättre - han är verkligen supertrevlig, vi har blivit goda vänner, och jag trivs utomordentligt! Nu är det bara en månad kvar innan jag ska åka tillbaks till Sverige, så tiden går åt till tankar inför framtiden. Innan jag reser kommer det att bli en tripp till Afghanistan - och det kräver förstås sin lilla planering, inte minst eftersom jag aldrig varit där tidigare. Martin är till stor hjälp, eftersom han varit där ett antal gånger tidigare (senast för Fokus räkning - spana in han och Urban Hamids grymma rep här).

Ni kan också spana in mina senaste publiceringar i nummer 2 och 3 (ännu inte uppe på hemsidan, då jag skriver det här, men det kommer nog snart) av Impuls.

Tankarna har också snurrat längre fram i tiden. Efter sommaren - vart ska det bära av härnäst? Jag känner att jag närmar mig ett beslut., det blir nog en resa tillbaks tillbaks till den här regionen. Det är dags att sluta hoppa runt - jag är sugen på att koncentrera mig på ett område och lära mig det djupare, det känns som nästa, naturliga utmaning - och aldrig har jag varit så fascinerad som här. Så jag tänker mig att resa till Iran landvägen, lära mig persiska, och sedan ta mig genom Centralasien tillbaks till Pakistan, Afghanistan och Indien. Det händer saker här, det kommer fortsätta att hända saker här, och jag vill vara med. Det känns otroligt spännande och inspirerande!

Såhär ser jag förresten ut efter ett litet experiment med rakmaskinen... Bu eller bä?

Vår i Himalaya

När jag översatte artiklar från Västsahara lärde jag mig att "the Saharan night" är ett begrepp på engelska. Med all rätt - nätterna i Saharaöknen är obetalbara. Jag vet däremot inte om "the Himalayan spring" är ett begrepp - men om inte, så borde det vara det. Våren i Himalaya, har jag nämligen lärt mig, är obetalbar den med.

Jag lämnade McLeod Ganj tillsammans med Emil och Luke dagen efter mitt "möte" med Dalai Lama, där jag ställde Frågan (vilken jag senare fått veta har blivit en klassiker bland journalistkretsar i Delhi - jag har ännu inte tagit reda på om det är en löjeväckande eller bara humoristisk klassiker, men jag vet ju bakgrunden och anledningen till frågan, så jag bryr mig ärligt talat inte). Vi var på väg mot Manali, tio timmar österut, i en "super deluxe" minibuss där de bokat in en person för mycket, så de fick stöka in en skrivbordsstol som en av resenärerna fick sitta på. Manali är en liten bergsstad, populär bland israeler och andra hasch/opiumrökare och fyllt av alla möjliga turister under högsäsong - men vi anlände just innan utlänningsinvasionen inledde, och fick stället mer eller mindre för oss själva. Varför åkte vi då dit - det låter ju mer eller mindre som en version av McLeod Ganj? Ett ord, två stavelser: snowboard. Men Himalaya och dess vår kom att bli en större behållning än själva brädandet...



Mitt första möte med den himalayiska våren (okej, som svenskt begrepp funkar det inte alls) inträffade då jag vaknade upp ett par timmar efter vi checkat in på vårt gästhus. Jag gick ut på balkongen, och såg under mig hur grannflickan, klädd i klarröd dress, kom skuttande längs stigen genom det knallgula lilla rapsfältet, där aprikosträden börjat slå ut i vitt blomster, till slut försvann hon bakom de alp-liknande trä- och stenhusen med snedtak av bastanta skifferplattor som började vid fältets bortre gräns, men min blick fortsatte höjas till där husen försvann i sluttningen, där bergen tog vid - trädtäckta kullar till en början, sedan vita kolosser som sträcker sig sextusen meter upp i luften, rakt mot den skinande solen uppe på himlens blå valv. Jag tog ett djupt andetag och kände mig lika hög och frisk som luften själv.




Mitt andra möte var av andra graden, och började då varvtalet på snowboarduthyrarens terrängbil saktade ner och tystnade vid det ställe på berget där vi var tvungna att trä på oss snöskor och börja traska. Ja, det här var alltså ingen vanlig snowboardutflykt - jag ska förklara. Det finns inga skidliftar i Manali. Noll. Så utförsåkning är det kortvariga nöje man har att se fram emot efter timmatals klättrande uppför. Jobbigt, annorlunda, men också härligt, om man tar det för vad det är. Men - terrängbilens motor tystnade alltså, jag steg ur, och möttes av pälsuthyrare, där indiska turister skaffade sig rockar, för att sedan gå och ställa upp sig i någon av snöfläckarna för att få femtioelva kort tagna av sig tillsammans med den underliga, vita, kalla substansen. Sedan är de klara och åker hem. Utomordentligt fånigt - men så är indiernas syn på turism också hemskt olik vår.



Men det var inte de fåniga indiska turisterna som gav mig vårkänslor, utan det susande porlandet som plötsligt hördes överallt ifrån. Tusen osynliga bäckar, Himalayas vårliga, livgivande tårar. Snart kommer den snustorra flodfåran nere i dalen - där de långa raderna av buddhistiska böneflaggor som klär in varenda bro just nu endast sprider sina böner över urblekta, torrlagda stenblock - fyllas upp, forsa, skvätta och förvandlas till en av alla de artärer som sprider liv till den dryga miljard människor som beror på det vatten som kommer från "världens tak". Det är ett mystiskt, uråldrigt och berusande ljud - ljudet av vår - detsamma som hemma i Sverige, bara mångfaldigat tusentals gånger. Även om bladen som rasslar uppe i de enorma ekar som beväxer sluttningarna fortfarande är torrt gråbrungröna, föreställer jag mig hur de stolta träden slurpar i sig varenda droppe som kommer i dess väg, och jag ser framför mig deras majestätiska prakt när snön är helt borta.



Vi började vår klättring uppåt. "Vi" var jag, Emil och Luke, fransmannen Frederick, som leder företaget, en ensamstående pappa från Isle of Wight och hans tre söner, tre australiensare och ett tiotal nepalesiska sherpas som kånkar alla våra saker, och allt annat som behövs uppe i vårt läger. Tyvärr ser de moderna snöskorna inte ut som de tennisrack de använder i Kalle Anka, men effektiviteten är det inget fel på - man kliver lätt rakt uppför branta, halkiga backar, som om de var nätta lutningar.



Lägret ligger på 3200 meters höjd, består av tält vi delar på två eller tre personer, ett kökstält, ett matsalstält, en lägereldsgrop, och snart - ett hopp som Fred, som är före detta professionell freestyleåkare, snabbt har byggt upp. Den huvudsakliga sysselsättningen under vår tid på berget är klättringarna uppför, för att få några minuters ihållande åk. Som mest klättrar vi tusen meter rakt uppför - en vandring som tar oss fyra timmar, och i slutet inte går mer än en tjugo meter i taget, innan vi måste vila. Det är svettigt och vi frustar av ansträngning i den tunna luften. Men solen skiner och utsikten är svindlande - vi är faktiskt uppe i Himalayabergen, mitt bland dem, snö och höga toppar i varje riktning, och långt, långt där nere flodfåran, som sakta håller på att fyllas upp.



Åkningen ner går snabbt, jag är ringrostig, och snön är blöt, men det är värt det hundra gånger om. Väl tillbaks i lägret äter vi utomordentlig hemlagad mat, hoppar på hoppet, värmer oss runt elden. Och innan vi kurar ihop oss i sovsäckar och under filtar i våra tält slänger vi en blick rakt uppåt mot natthimlen - en himmel vilken i stjärnklarhet faktiskt inte står långt efter Saharaöknen.